Dela detta
_mg_5041_1
När vi kom fram vek molnen undan och släppte fram solen. Foto: Heidi Rovén.

I helgen var vi till Orbaden Spa & Resort i Helsingland. Pressminglet var på torsdagen men eftersom vi då var upptagna på annat håll bad vi att få komma på fredagen istället. Det gick bra, och någonstans tror jag att det var meningen…

Jag har länge varit nyfiken på den här anläggningen som jag tänkte mig genuin, ursprunglig och lite lantligt gårdsaktig – och mysig. Allt det stämde. Vad jag inte var beredd på var hur naturen och platsen runtikring skulle påverka mig… mycket mer än jag hade kunnat gissa.

Det finns flera sätt att skildra helgen och berätta om våra upplevelser. Tänk om jag till exempel skulle berätta om småfolket jag såg komma springande, vättar. Hur jag släppte allt och sprang efter, som vanligt nyfiken. Jag kände igen dem på kläderna, luvorna med instickade getabockshorn. Men jag störde, de ville inte ha sällskap. De fångade mig med sina ljusbågar, försökte trycka bort mig. Som om de tänkte ”stopp, du hör inte hit, du borde inte sett oss”.

img_6424_1
Carolina Klüfts ”globala” del av dubbelsviten ”Think Global, Act Local” går i starkt rött. Foto: Kristofer Scheiderbauer.

”Visst har du varit här förut” frågade Orbadens VD mig flera gånger. ”Nej, aldrig” svarade jag varje gång och tänkte ”inte mer än i tanken, aldrig fysiskt”. Under visningen av de nya sviterna, vissa inredda av kända namn, dyker Vargkvinnan upp, sätter sig ner i varje rum, tar plats, är självklar.

När jag försöker prata med Idrottskvinnan om hennes tankar, resor och minnen som avspeglar sig i den nya dubbelsviten går Vargkvinnan ut på balkongen, vänder sig ut i den mörka natten och släpper ut sin urkraft. ”Man får inte hålla igen” säger hon och ylar ut över Ljusnan.

Jag byter rum och går in i Stormens öga. Det känns som att pinnarna, käpparna, drivveden på bordet återigen påminner mig om naturens krafter, Ljusnans vågor som rullar in över Hälsinglands Riviera.

img_6368-1
Den tidigare gången till spat har gjorts om till en relaxavdelning med vilsam utsikt över Ljusnan. Foto: Kristofer Scheiderbauer.

Champagne och middag, mingel och möten. Bebis som behöver vyssjas. Efteråt, något som liknar sömn, en kropp i liggande ställning, lite vila men inte tillräckligt. Morgonljuset pockar, väcker, läker. Tomma frukostbord och ett behagligt lugn möter oss, alla andra sover ännu.

Så tar Universum över, tar emot. Önskemål uppfylls och vi gör vårt jobb, tror jag i alla fall. Men jag är ännu på ytan, i en shop, i en pool, i ett omklädningsrum. Så stannar tiden. Där, i yogarummets stillhet ser jag, återser jag, tyget, det stickade. Småfolkets dräkt, samma, i en kasse. Det är märkligt omärkvärdigt, ändå – samma.

Vad det betyder? Förmodligen ingenting. Mer än att tiden ibland slår knut på sig själv… Men nu är mitt sinne för den dunkla öppet och jag hör tydligt bergen ropa, kalla. Ett dånande, råmande ljud. Och jag tänker på Vargkvinnans ord från kvällen innan: ”Han hade sett hela världen, gått på Kinesiska muren, men allt han ville var att gå upp på ett berg för att möta tystnaden och få höra sitt eget hjärta slå”.

Sanningen, vår egen, det viktigaste vi har och det svåraste att nå.

Jag lägger mig ner och överlämnar mig som så många gånger förr. Jag är i goda händer, trygga händer, unga men säkra. Händerna sveper, värmer, renar och lenar. Och trycker. Hittar mina sorgeknutar. Sorgen börjar pulsera tillsammans med Lyckan, två starka urkrafter även de som får det att brinna, att bränna i tårkanalerna. Men inte här, inte nu, det är okej och jag vet.

img_6527_1
Att ge sig hän, att hitta hem, så enkelt, så svårt. Foto: Kristofer Scheiderbauer.

Knutarna mjuknar, känslorna likaså. Väldoftande oljor och spaprodukter rika på mineraler, örter och växter fortsätter arbetet. Att lugna, läka, öppna, visa vägen: Här, här är du. Hade du glömt? Och själen sjunker djupare ner i mig själv, hittar tillbaka till kroppen, synkar in, sjunker in.

Pour Adeline i högtalarna. Pour Adelheid. Till Heidi. Till mig. Tack. Återigen. Jag blundar och öppnar upp och förstår storheten i naturen därute, att det är den som ÄR storheten.

”Allt hänger ihop” säger händernas röst. En knut här med en sena där och jag tänker på vätten som försökt trycka på en punkt på mig för att stoppa, för att stanna, för att bevara sig hemlig.

orbadens-nya-spadelar
En ljus gång leder mot spashopen som är sprängfylld med väldoftande produkter från Kerstin Florian. Foton: Heidi Rovén och Kristofer Scheiderbauer.

Tänk om jag skrev Allt Detta. Skulle någon förstå? Förmodligen inte. Kanske bäst att bara skriva:

”Orbaden Spa & Resort har precis invigt en ny påbyggnad till sitt befintliga spa; en fin spashop med såväl Kerstin Florian-produkter som Babors nya make up-serie Age ID. En ny bastu har också tillkommit liksom en hinkdusch, champagne-bubbelpool utomhus och snart finns även en varm källa på plats.

Ovanpå allt detta har man byggt åtta fantastiska sviter, vart och ett med eget uttryck, varav fyra är inredda av Orbadens VD Helene Åkerström Hartman, fyra av kändisar med olika slags anknytning till trakten: Carolina Klüft, Peter Stormare, Carita Järvinen och Victoria Silvstedt.”

Jag träffade inte alla men några, framförallt så träffade jag den viktigaste personen i mitt liv: mig själv.

img_6469_1