Idag var vi i byn Mellau på middag hos familjen Natter. Jättetrevligt, och spännande att få komma hem till en österrikisk familj! Framförallt en som har sin egen lilla hemproduktion av både det ena och det andra (med tanke på mitt eko- och hälsotema på denna resa).

Utöver ett växthus med tomater, ett grönsaksland och de 40 hönorna jag nämnde i ett tidigare inlägg hade de även ankor och en biodling i sin prunkande trädgård. Vi behövde som tur var inte äta upp någon av ovan nämnde flygfän, däremot blev vi på sätt och vis bjudna på äggen; i form av vackra och smarriga tårtor som mamman i familjen bakat.

Att de både smakade och såg så proffsiga ut fick sin förklaring när hon berättade att hon bakade åt en av restaurangerna i byn, Naze’s Hus. Vi visste dessutom vilket ställe det var eftersom vi övervägt att gå just dit häromdagen, lockade av den trevliga atmosfären och menyn. Det hade inte blivit så men nu gjorde det ju inget eftersom vi ändå fick smaka i alla fall deras goda kakor – som alltså kom från våra vänner Natters! Festligt .

Men Petra bjöd också på nyttigheter, jag fick till exempel smaka hennes hemmagjorda kamomillte som hon bryggde på torkade kamomillblommor från den egna trädgården. Mmmm, vad jag gillar sånt!

När vi vandrade omkring i idylliska Mellau häromdagen spanade jag också in mig på ett spa jag bara måste besöka medan vi är här; det på Hotel Sonne. Ett trendigt hotell byggt av en arkitekt som är väldigt i ropet här nu; Bernardo Bader. Bland annat har de en futuristisk avslappningsbädd som jag faktiskt redan skrivit om i ett spareportage för en av Amelias specialtidningar. Den gången hänvisade jag dock till ett annat österrikiskt spahotell, nämligen Mavida som också har samma bäddar.

Imorgon blir det dock en utflykt med helt annat syfte, varken med middag hos vänner som mål eller spabesök. Vi ska till Lichtenstein. Förra gången vi var där besökte vi furstens vinkällare, men det tror jag inte det blir tid till denna gång. Vi ska nämligen till det svenska konsulatet och rösta! Men vem vet? Vi kanske hittar något ”spaigt” på vägen…

Lycka! Igår var jag på spa! Tyckte jag hade hållit mig länge nog . Det hela började med att jag såg en snygg helsidesannons i en turistbroschyr för några produkter som bar namnet Susanne Kaufmann. Den drog genast mina ögon till sig, särskilt som det stod ”organische”.

Lite snabba eftersökningar visade att det var fråga om kroppsprodukter, som dessutom användes på tre stycken spahotell – varav ett, Hotel Post, ligger så nära som i grannbyn Bezau (5 min bort med bil…hur tur får man ha?!). Där ligger otroligt nog även kontoret till de här supertrendiga produkterna. Den där företagsamheten igen :-)…

Att jag skriver ”otroligt nog” är för att vi verkligen är ute på ”vischan”. Traktorer verkar nästan vara det vanligaste fortskaffningsmedlet, och det luktar faktiskt lika ofta gödsel som frisk alpluft . Just nu verkar de flesta byborna ägna sig åt att skörda gräs som väl ska bli hö åt kossorna och de kommande byfesterna handlar just om att titta på när korna kommer tillbaka ner från bergen efter sommaren. Och trots detta lantliv finns det alltså här i Vorarlberg, eller närmare bestämt Bregenzerwald där jag befinner mig, gott om trendiga spa!

Jag tog kontakt med Hotel Post i Bezau och fick reda på att de hade ett helt spa uppkallat efter denna Susanne Kaufmann. Min nyfikenhet bara växte ännu mer. En kort presentation senare kunde jag glädjande nog motta en inbjudan från dem på mailen.

Eftersom jag inte läst in mig än på filosofi och tanke utan bara klev in för att uppleva spat opåverkad så ska jag också bara berätta just det för tillfället: hur jag upplevde det (återkommer till det andra). Här hänvisar jag till det som de själva kallar "Badehaus", med spa avser de själva behandlingsavdelningen.

Det första man kom in i var ett slags allrum med tebuffé, lite frukt och vatten/saft. Därifrån gick kvinnor och män åt varsina håll. Man skulle ju kunna fråga sig varför eftersom man på österrikiska span (liksom på tyska) går lika mycket naken som påklädd, men så var det i alla fall. Nästa lite märkliga sak var att dörren till damernas ledde in till ett pyttelitet utrymme med yttterligare en dörr. Genom att stänga båda blev det som en slags sluss som fungerade som omklädningsrum. På andra sidan fanns endast sex skåp (!) vilket jag tror betyder att det mest är deras egna hotellgäster som är där (och de byter väl om på rummet).

Härifrån fanns förutom toaletter bara en smal gång ut till spat. Inga dörrar, ingenting sådant. Lika avskalat var det första intrycket när jag kom ut på andra sidan. Hade jag inte hunnit snegla på deras behandlingsmeny och sett att de verkar vara specialiserade på kinesiska behandlingsterapier så hade jag gissat på japansk estetik för det var på något sätt lite Yasuragi över det.

Jag gissar att denna första del jag kom ut i med en inomhuspool har funnits först och senare har de byggt på med en modern spadel. Via en bro över poolen gick jag direkt in till bastuavdelningen, hittade en tyvärr avstängd ångbastu och fortsatte vidare upp för en spiraltrappa. I bubbelpoolen kramades ett förälskat par så jag lät dem fortsätta med det ifred ;-), vilket gjorde att jag hamnade direkt i torrbastun med ett par nakna gubbar och en och annan tant.

Men så är det det här med att ta seden dit man kommer. Det var ju inte dem som var konstiga, det var ju jag, eftersom jag var den enda som satt med badkläder därinne… Jag brukar i och för sig inte vara blyg men jag hade frågat i receptionen om det var okej att behålla bikinin på och det var det. Kunde inte heller låta bli att småle när jag upptäckte de olika delarna vidare och tänkte att sådana texter skulle man aldrig hitta på ett svenskt spa: ”Vänligen, med badkläder” (t ex innan man gick ut i utomhuspoolen på takterrassen).

Från takterrassen, och även från relaxavdelningarna (ett ”vanligt” och ett ruheraum där absolut tystnad gällde), var vyn fantastisk ut över bergen. Det var nog faktiskt en av de starkaste fördelarna; läget och utsikten. Härlig utsikt hade man också från bastun för övrigt; jag kunde se hur korna betade där ute på de gröna ängarna!

Sammanfattningsvis tycker jag spat har både för- och nackdelar. Till nackdelarna hör att när man tagit sig över poolbron och upp för spiraltrappan är så långt från te- och fruktrummet att i alla fall jag inte orkade gå tillbaka när jag blev sugen. Å andra sidan fanns vatten i sådana där drickfontäner på ett par ställen. Spiraltrappor är heller aldrig en favorit på spa. Man kan halka om de är hala och är man redan snurrig av alla avslappning så vill man balansera omkring så lite som möjligt. Jag vet inte om det är meningen att man ska ta sig till deras tysta Ruheraum efter exempelvis en massage, men är det så blir det långt och opraktiskt.

Till fördelarna hör att det är minimalistiskt elegant i sin avskalade design. Det är naturen utanför spat som får tala, inte inredningen inuti. Ett annat plus var att det på toaletten och i duscharna (som det bara fanns gemensamma av i spat) fanns tillgång till de läckra Susanne Kaufmann-produkterna; handtvål och duschcreme. Och gillar man att frottera sig med jetsetare så skulle jag bedöma klientelet som sådant; av kategorin som iklär sig enorma, svarta men självklart totalt diskreta solglasögon och lika sobra, svarta badkläder från svindyr klassig butik. Nästan alla var äldre, snygga, solbrända med lätt gråsprängda tinningar och i något fall med yngre fru…ja, jo, det är nog lite James Bond över spat på något sätt!

Hur som helst så upptäckte jag ytterligare delar på utvägen som jag inte hann med att testa! Typiskt…men jag ska ändå tillbaka för att pröva en av deras behandlingar så jag får testa dem då.

Bara en sak till: det var inte bara jag som gjort efterforskningar om Susanne Kaufmann, det visade sig att hon även hade koll på mig. När jag var på väg ut och passerade receptionen ropade en av receptionisterna på mig. Susanne Kaufmann var där och ville träffa mig! Det visade sig nämligen att hon ägde hotellet. Och gissa vad det första hon sa var? ”Är det du som ska gifta dig med någon från Bizau?”. Inte för att Kristofer är därifrån men familjen har ju hus där så det var väl så hon tänkte. Jag blev hur paff som helst i alla fall. Men det är väl så på vischan; rykten sprider sig snabbt!

Måste bara gör ett litet avbrott från mina reserapporter här då jag precis fick ett pressmeddelande från Korres som passade larvigt bra in med tanke på mitt senaste inlägg. Det visar sig att de nämligen har en rengöringsserie med mjölkproteiner!

Jag vet inte om vassle och mjölkprotein har samma effekt och fördelar på huden. Mjölk har i alla fall använts som skönhetsmedel sedan antiken tack vare sina fuktgivande, rengörande och närande egenskaper. Mjölkproteiner, som är rika på laktos och essentiella aminosyror, har närande egenskaper och bildar genom förening med vattenmolekyler en fuktgivande hinna på huden.

Rengöringsserien där det tidigare funnits en 3 in 1 Cleansing Emulsion och Make-Up Removal Wipes, kompletteras nu med nyheten Milk Proteins Foaming Cream cleanser.

Den här milt, löddrande rengöringscremen ska rengöra effektivt och göra huden mjuk och återfuktad. I pressmeddelandet står det vidare att den tar bort fett och smuts samt ögon- och ansiktsmakeup utan att skada huden. Vilket man ju verkligen får hoppas .