Spabanken - Sveriges enda riktiga spablogg

När jag hade sjunkit ner i det varma örtbadet, den lugnande spamusiken började sprida sig mjukt i högtalarna, terapeuten hade lämnat rummet och jag sippat på mitt källvatten, så kände jag hur avspänningen spred sig i kroppen…ahhhh…detta är livet, tänkte jag!

Idag var jag tillbaka på Susanne Kaufmann Spa för att pröva en av deras behandlingar. Hotel Post har nämligen delat upp det i badhus (det som jag här tidigare på bloggen med avsikt kallat spa) och behandlingsavdelningen som de kallar spa.

Det är en häftig visuell effekt och känsla bara att kliva in. Spat är en vit värld av glas och ljus. Golvet är vitt, taket är vitt, väggarna och alla möbler likaså. Till och med terapeuterna är helvitt klädda. Säkert är det meningen att man ska associera till ett apotek. Det är i alla fall omöjligt att inte göra det, särskilt som det är gott om små lådor (vita förstås!), och flera av terapeuterna går omkring i vita rockar. Det enda som bryter av är ett par gröna stolsdynor och matchande ljuslyktor på borden. Och så de snygga Susanne Kaufmann-produkterna förstås. Så snart jag haft mitt möte med Susanne Kaufmann själv kan jag berätta mer om dem!

Runt receptionen med intilliggande väntrum/shop och en liten terrass, där jag faktiskt satt och solade idag i väntan på min behandling, så ligger behandlingsrummen, även de med kritvita dörrar som smälter in i det övriga. Det kändes lite som att vara mitt i en futuristisk film som kanske The Island eller den där kritvita scenen i The Matrix.

I alla fall. Jag hade bokat den behandling med mest lokalanknytning som jag kunde hitta i den frestande, långa och ambitiösa spamenyn; nämligen en Bregenzerwälder Bergkräuterritual. Det hela började med ett spännande bad i kristall-färgljus-magnetfältvatten (för att försvenska den svårtydda beskrivningen i menyn). Det doftade himmelskt och jag var väldigt tacksam över att slippa de förhatliga jetstrålarna som de flesta bad på spa brukar innehålla (jag tål dem inte, det bara kliar överallt!).

Vad det än var i det där vattnet så kände jag mig 20 minuter senare dubbelt så tung som när jag klev i. Efter att jag torkat mig sjönk jag djupt avslappnad ner på massagebritsen bredvid badet. Det första min terapeut Barbara gjorde var att förklara lite och sedan skrida till verket.

Med hjälp av heta tygstämplar (örtpåsar) fyllda med lavendel och ris, började hon ”stämpla” min kropp del för del i snabb takt. Jag gissar att hon arbetade sig upp längs mina energimeridianer. Efter att varje kroppsdel ”stämplats” klart smorde hon in den med varm olja och mjuka långsamma rörelser. Det var otroligt skönt! Jag var väldigt nöjd med behandlingen och ger den högt betyg.

Så var det det här med nakenheten. Hemma får vi ju (förhoppningsvis) uppleva en god handduksteknik av vår terapeut som ser till att skyla och inte genera oss. Sådant verkar inte vara så noga här. Min terapeut stod bredvid både när jag skulle kliva i badet, upp och efteråt när jag var klar och försökte vingla upp och ta mig i min badrock igen. Under själva behandlingen bad jag faktiskt om en extra handduk att ha över brösten, det tycker jag att man kan. Ja, man SKA faktiskt göra sådant om man inte är bekväm. För om man inte kan koppla av under en behandling så njuter man ju inte, och gör man inte det lär man ju knappast komma tillbaka och det blir ju ingen glad av. Allra minst spat .

Ska också tillägga att jag var tillbaka till badavdelningen för att titta på och pröva det jag missade sist; deras Garten Sauna, Bio-Sauna och ytterligare en relaxdel. Kanske bytte hotellet gäster idag just vid den tiden jag var där eller så var det bara en slump men jag var helt själv, vilket ju faktiskt var lite skönt och lyxigt. Om det var därför eller för att jag börjar vänja mig vid att ”spaa naken” vet jag inte, men nog kände jag mig lite mindre besvärad idag när jag bastade och duschade ute i deras spaträdgård.

Hur som helst så växer det här spat för varje besök. Och trädgårdsdelen är riktigt läcker, lika stilren den som allt det övriga. Medan jag svettades i den 96-gradiga hettan fantiserade jag om ett eget hus med alla dessa fina faciliteter i mitt eget hemmaspa! Men också om att komma tillbaka en dag för att njuta mera…

Igår kväll bestämde jag mig för att äntligen göra slag i saken och besöka spahotellet jag både nämnde och visade bild på i ett av mina allra första inlägg härifrån Österrike. Jag tog och promenerade längs den grusade promenadvägen som går från huset där vi bor, över de klorofyllstinna ängarna mot byn Reuthe. Närmaste grannen i den riktningen är nämligen just spahotellet Bad Reuthe. Ingen dålig granne, eller hur? Eftersom det regnade och var en allmänt ganska ruggig kväll var det extra mysigt att kliva in i deras bad- och bastuvärld.

Jag har varit där förut, men då när de precis hade byggt klart sina nya wellnessdelar. Inget var igång så den gången handlade det bara om att titta, denna gång om att uppleva! Först badade jag mig igenom deras olika pooler; en stor och mellanvarm pool som även sträckte sig en bit utomhus (i den delen steg de vita ångorna när det varma vattnet mötte den svala luften, alltid en läcker effekt!), en mindre pool kallad ”kalla bäcken” där man kunde svalka av sig, en bubbelpool att mysa i och så en extra varm och avslappnande ”terapipool”. Runt om alla pooler fanns vilosängar där en del av besökarna låg och tog igen sig, småpratade och hade det skönt.

Hela Bad Reuthes wellness-avdelning ligger i en rund panoramabyggnad. Det är väldigt effektfullt eftersom man ser ut hela tiden åt nästan alla håll. Den vackra naturen, hotellets gröna trädgård, bergen – allt blir en vacker fond till de sköna upplevelserna.

När jag badat klart tog jag mig upp en våning till deras Sauna Welt - bastuvärld, lite nervös ska medges eftersom jag visste att det var ”inga badkläder på” som gällde igen. Jag löste det dock med en handduk så att jag inte hade badkläder (och inte bröt några lokala regler) men samtidigt inte behövde känna mig blottad inför de andra gästerna!

Det är denna del som har mest spastämning. Och det är riktigt lyckat! Mot panoramafönstren finns tre relaxrum att välja på varav ett är utomhus. Att kunna gå ut på en terrass från bastuhettan och ta en nypa luft var toppen, särskilt att stå där och njuta av den fantastiska utsikten med ett glas källvatten i handen. För det är nästa ”attraktion” i bastuvärlden; mitt i rummet finns förutom en bubbelpool och en zonterapeutisk stenpromenad, också en källa med järnrikt vatten.

De varma upplevelserna bestod av följande:
*en väldoftande ångbastu med ett fat med lokala örter i mitten
*en väldoftande salt/inhalationsbastu
*en torrbastu byggd med 200-åriga träd från den regionala Bregenzerskogen
*ett sanarium (mellanvarm bastu med rött, stimulerande ljus)
*ett vackert hamam

Mellan varje bastubad gick jag in i det våta upplevelserummet för att svalka av mig. (För det är ju så man uppnår bästa cirkulationseffekt; genom att varva varmt och kallt.) Förutom vanliga duschar fanns också ett par andra roliga attraktioner:
*en hink i taket för en kallduschchock (!)
*en slags duschtub av ringar som man går in i för att bli ”besprutad” från alla håll med antingen kallt eller varmt vatten (man kunde välja på två knappar)
*ett majregn (varmt)
*ett novemberregn (kallt)

Jag gillade alltihop! Basturna funkade på alla sätt; den som skulle vara riktigt varm var det också, de som skulle dofta doftade gott och lagom mycket, det var fräscht och rent och kändes hygieniskt (för trots nakenheten fanns duschar att spola av med inne i ångbasturna vilket folk också gjorde både när de kom och när de gick). Någon hade tänkt till, det var snyggt och de olika upplevelserna matchade varandra väldigt bra.

När jag ett par timmar senare gick därifrån var jag varm och mjuk och totalt avslappnad. Regnet som fortfarande strilade ner när jag promenerade hem igen bekom mig inte det minsta. Det var ju trots allt bara vatten .

Idag var vi i byn Mellau på middag hos familjen Natter. Jättetrevligt, och spännande att få komma hem till en österrikisk familj! Framförallt en som har sin egen lilla hemproduktion av både det ena och det andra (med tanke på mitt eko- och hälsotema på denna resa).

Utöver ett växthus med tomater, ett grönsaksland och de 40 hönorna jag nämnde i ett tidigare inlägg hade de även ankor och en biodling i sin prunkande trädgård. Vi behövde som tur var inte äta upp någon av ovan nämnde flygfän, däremot blev vi på sätt och vis bjudna på äggen; i form av vackra och smarriga tårtor som mamman i familjen bakat.

Att de både smakade och såg så proffsiga ut fick sin förklaring när hon berättade att hon bakade åt en av restaurangerna i byn, Naze’s Hus. Vi visste dessutom vilket ställe det var eftersom vi övervägt att gå just dit häromdagen, lockade av den trevliga atmosfären och menyn. Det hade inte blivit så men nu gjorde det ju inget eftersom vi ändå fick smaka i alla fall deras goda kakor – som alltså kom från våra vänner Natters! Festligt .

Men Petra bjöd också på nyttigheter, jag fick till exempel smaka hennes hemmagjorda kamomillte som hon bryggde på torkade kamomillblommor från den egna trädgården. Mmmm, vad jag gillar sånt!

När vi vandrade omkring i idylliska Mellau häromdagen spanade jag också in mig på ett spa jag bara måste besöka medan vi är här; det på Hotel Sonne. Ett trendigt hotell byggt av en arkitekt som är väldigt i ropet här nu; Bernardo Bader. Bland annat har de en futuristisk avslappningsbädd som jag faktiskt redan skrivit om i ett spareportage för en av Amelias specialtidningar. Den gången hänvisade jag dock till ett annat österrikiskt spahotell, nämligen Mavida som också har samma bäddar.

Imorgon blir det dock en utflykt med helt annat syfte, varken med middag hos vänner som mål eller spabesök. Vi ska till Lichtenstein. Förra gången vi var där besökte vi furstens vinkällare, men det tror jag inte det blir tid till denna gång. Vi ska nämligen till det svenska konsulatet och rösta! Men vem vet? Vi kanske hittar något ”spaigt” på vägen…

Eftersom jag just bytt favoritprodukt här på bloggen ville jag skriva lite om mitt val. Det blev en olja igen… .

Som ni vet är jag svag för oljor. Jag älskar krämer också, men mer för kroppen, och med tiden har jag märkt att min ansiktshud föredrar olja. Det här går lite stick i stäv med vad man fick lära sig förr, jag har nämligen blandhy och att olja in den känns ju egentligen lite konstigt. Men det funkar.

En jättefin ansiktsolja jag nu provat en tid och därför kan gå i god för är Super Ansiktsolja från Rosagården. Den är ekologisk och beskrivs som ett vitaliserande serum för mogen eller trött hud och passar såväl torr-, normal- eller blandhy.

Oljan innehåller bland annat olja från gurkört, nyponrosfrö, makadamia och avokado. Den är dessutom rik på vitamin E och A som är riktigt hudgodis. Den är dryg, jag tar bara några droppar som jag smörjer in huden med efter rengöring, både morgon och kväll.

Huden blir inte fet snarare känns det som att talgproduktionen har stabiliserats, och känslan är att hyn blir mjuk och len. Sedan jag började använda den har jag inte haft några plitor alls. Oljan blir därför min nya produktfavorit här på Spabanken!

Lycka! Igår var jag på spa! Tyckte jag hade hållit mig länge nog . Det hela började med att jag såg en snygg helsidesannons i en turistbroschyr för några produkter som bar namnet Susanne Kaufmann. Den drog genast mina ögon till sig, särskilt som det stod ”organische”.

Lite snabba eftersökningar visade att det var fråga om kroppsprodukter, som dessutom användes på tre stycken spahotell – varav ett, Hotel Post, ligger så nära som i grannbyn Bezau (5 min bort med bil…hur tur får man ha?!). Där ligger otroligt nog även kontoret till de här supertrendiga produkterna. Den där företagsamheten igen :-)…

Att jag skriver ”otroligt nog” är för att vi verkligen är ute på ”vischan”. Traktorer verkar nästan vara det vanligaste fortskaffningsmedlet, och det luktar faktiskt lika ofta gödsel som frisk alpluft . Just nu verkar de flesta byborna ägna sig åt att skörda gräs som väl ska bli hö åt kossorna och de kommande byfesterna handlar just om att titta på när korna kommer tillbaka ner från bergen efter sommaren. Och trots detta lantliv finns det alltså här i Vorarlberg, eller närmare bestämt Bregenzerwald där jag befinner mig, gott om trendiga spa!

Jag tog kontakt med Hotel Post i Bezau och fick reda på att de hade ett helt spa uppkallat efter denna Susanne Kaufmann. Min nyfikenhet bara växte ännu mer. En kort presentation senare kunde jag glädjande nog motta en inbjudan från dem på mailen.

Eftersom jag inte läst in mig än på filosofi och tanke utan bara klev in för att uppleva spat opåverkad så ska jag också bara berätta just det för tillfället: hur jag upplevde det (återkommer till det andra). Här hänvisar jag till det som de själva kallar "Badehaus", med spa avser de själva behandlingsavdelningen.

Det första man kom in i var ett slags allrum med tebuffé, lite frukt och vatten/saft. Därifrån gick kvinnor och män åt varsina håll. Man skulle ju kunna fråga sig varför eftersom man på österrikiska span (liksom på tyska) går lika mycket naken som påklädd, men så var det i alla fall. Nästa lite märkliga sak var att dörren till damernas ledde in till ett pyttelitet utrymme med yttterligare en dörr. Genom att stänga båda blev det som en slags sluss som fungerade som omklädningsrum. På andra sidan fanns endast sex skåp (!) vilket jag tror betyder att det mest är deras egna hotellgäster som är där (och de byter väl om på rummet).

Härifrån fanns förutom toaletter bara en smal gång ut till spat. Inga dörrar, ingenting sådant. Lika avskalat var det första intrycket när jag kom ut på andra sidan. Hade jag inte hunnit snegla på deras behandlingsmeny och sett att de verkar vara specialiserade på kinesiska behandlingsterapier så hade jag gissat på japansk estetik för det var på något sätt lite Yasuragi över det.

Jag gissar att denna första del jag kom ut i med en inomhuspool har funnits först och senare har de byggt på med en modern spadel. Via en bro över poolen gick jag direkt in till bastuavdelningen, hittade en tyvärr avstängd ångbastu och fortsatte vidare upp för en spiraltrappa. I bubbelpoolen kramades ett förälskat par så jag lät dem fortsätta med det ifred ;-), vilket gjorde att jag hamnade direkt i torrbastun med ett par nakna gubbar och en och annan tant.

Men så är det det här med att ta seden dit man kommer. Det var ju inte dem som var konstiga, det var ju jag, eftersom jag var den enda som satt med badkläder därinne… Jag brukar i och för sig inte vara blyg men jag hade frågat i receptionen om det var okej att behålla bikinin på och det var det. Kunde inte heller låta bli att småle när jag upptäckte de olika delarna vidare och tänkte att sådana texter skulle man aldrig hitta på ett svenskt spa: ”Vänligen, med badkläder” (t ex innan man gick ut i utomhuspoolen på takterrassen).

Från takterrassen, och även från relaxavdelningarna (ett ”vanligt” och ett ruheraum där absolut tystnad gällde), var vyn fantastisk ut över bergen. Det var nog faktiskt en av de starkaste fördelarna; läget och utsikten. Härlig utsikt hade man också från bastun för övrigt; jag kunde se hur korna betade där ute på de gröna ängarna!

Sammanfattningsvis tycker jag spat har både för- och nackdelar. Till nackdelarna hör att när man tagit sig över poolbron och upp för spiraltrappan är så långt från te- och fruktrummet att i alla fall jag inte orkade gå tillbaka när jag blev sugen. Å andra sidan fanns vatten i sådana där drickfontäner på ett par ställen. Spiraltrappor är heller aldrig en favorit på spa. Man kan halka om de är hala och är man redan snurrig av alla avslappning så vill man balansera omkring så lite som möjligt. Jag vet inte om det är meningen att man ska ta sig till deras tysta Ruheraum efter exempelvis en massage, men är det så blir det långt och opraktiskt.

Till fördelarna hör att det är minimalistiskt elegant i sin avskalade design. Det är naturen utanför spat som får tala, inte inredningen inuti. Ett annat plus var att det på toaletten och i duscharna (som det bara fanns gemensamma av i spat) fanns tillgång till de läckra Susanne Kaufmann-produkterna; handtvål och duschcreme. Och gillar man att frottera sig med jetsetare så skulle jag bedöma klientelet som sådant; av kategorin som iklär sig enorma, svarta men självklart totalt diskreta solglasögon och lika sobra, svarta badkläder från svindyr klassig butik. Nästan alla var äldre, snygga, solbrända med lätt gråsprängda tinningar och i något fall med yngre fru…ja, jo, det är nog lite James Bond över spat på något sätt!

Hur som helst så upptäckte jag ytterligare delar på utvägen som jag inte hann med att testa! Typiskt…men jag ska ändå tillbaka för att pröva en av deras behandlingar så jag får testa dem då.

Bara en sak till: det var inte bara jag som gjort efterforskningar om Susanne Kaufmann, det visade sig att hon även hade koll på mig. När jag var på väg ut och passerade receptionen ropade en av receptionisterna på mig. Susanne Kaufmann var där och ville träffa mig! Det visade sig nämligen att hon ägde hotellet. Och gissa vad det första hon sa var? ”Är det du som ska gifta dig med någon från Bizau?”. Inte för att Kristofer är därifrån men familjen har ju hus där så det var väl så hon tänkte. Jag blev hur paff som helst i alla fall. Men det är väl så på vischan; rykten sprider sig snabbt!

Måste bara gör ett litet avbrott från mina reserapporter här då jag precis fick ett pressmeddelande från Korres som passade larvigt bra in med tanke på mitt senaste inlägg. Det visar sig att de nämligen har en rengöringsserie med mjölkproteiner!

Jag vet inte om vassle och mjölkprotein har samma effekt och fördelar på huden. Mjölk har i alla fall använts som skönhetsmedel sedan antiken tack vare sina fuktgivande, rengörande och närande egenskaper. Mjölkproteiner, som är rika på laktos och essentiella aminosyror, har närande egenskaper och bildar genom förening med vattenmolekyler en fuktgivande hinna på huden.

Rengöringsserien där det tidigare funnits en 3 in 1 Cleansing Emulsion och Make-Up Removal Wipes, kompletteras nu med nyheten Milk Proteins Foaming Cream cleanser.

Den här milt, löddrande rengöringscremen ska rengöra effektivt och göra huden mjuk och återfuktad. I pressmeddelandet står det vidare att den tar bort fett och smuts samt ögon- och ansiktsmakeup utan att skada huden. Vilket man ju verkligen får hoppas .

När jag klev ur duschen imorse doftade jag av en hel örtträdgård. Bokstavligen! Schampot jag använde innehöll rosenträolja, duschkrämen innehöll lavendel- och ringblomsolja, kroppslotionen jag smorde in mig med efteråt innehöll kamomill. Huvudbeståndsdelen i dem alla tre var dock en annan, nämligen vassle!

När familjen Metzler förstod att den vassle som blev över av deras ostproduktion, innehöll över 200 nyttiga vitaminer och spårämnen, insåg de att de hade en ny affärsidé att ta itu med. Idag producerar de cirka 40 olika egna kroppsprodukter, totalt 400 inräknat de produkter de producerar även till andra kunder. De egna som går under namnet ”Metzler Käse-Molke” (molke är vassle) omfattar utöver ovan nämnda också dagkräm, nattkräm, handkräm, flytande tvål, läppbalsam, solkräm, babybad med flera.

Trots den omfattande produktionen kändes besöket väldigt småskaligt, charmigt och genuint. Direktförsäljningen (det går också att köpa deras produkter på spahotell och i vissa matvarubutiker) sker i deras garage som gjorts om till butik. Mitt emot ser man kossorna titta ut ur ladugården! Plötsligt kom yngste sonen springande med en pinne i handen och en hel hjord getter med kling-klongande klockor runt halsarna. Efter lite jagande utmed de gröna kullarna fick han skickligt in dem också i ladugården .

Ingo Metzler visade oss själv runt, bland annat till deras örtträdgård varifrån de tog cirka hälften av de kryddor och blommor som används till produkterna. Här fanns också ett jättegulligt hembyggt ”insektshotell” som inte bara var en kul gimmick utan gynnade pollineringen förklarade Ingo.

Huruvida vasslen har en gynnsam effekt eller inte på hud och hår har jag förstås svårt att uttala mig om efter bara en användning, jag kan dock intyga att de håller hög kvalitet, känns väldigt sköna och att jag med glädje kommer att fortsätta att tvätta och smörja in mig dem!

Idag tog vi verkligen igen att vi suttit inne ett par dagar på grund av regnet. När morgondimmorna lättat gick vi in till byn. Sambon hade ärenden till banken vilket slutade med ett hjärtfullt möte inne på hans bankmans kontor och att vi blev hembjudna till honom, hans fru, deras tre barn och 40 (!) höns . Vi ska dit på söndag.

När vi kom ut var himlen så blå som den bara blir i alperna. Vi bestämde oss för att inte gå hem och äta lunch utan gå till Gasthof Taubes nya uteservering. I skuggan var det fortfarande svalt (det märks att hösten är på väg…) men i solen var det så hett så man svettades! Gissa var jag satt . Lika bra att passa på när vädret ler…

En läcker förrättssallad och en stor wienerschnitzel senare styrde vi stegen mot nyöppnade Ediths cafe. Det trevliga fiket ligger inne i en butik som nyligen utökat till tre våningar med inredning, kläder och lite hudvårdsprodukter. Det är det jag säger – det sjuder av företagsanda här. Trots byns blygsamma invånarantal satsas det, vilket lett till att Ediths nu är känt vida omkring. Butiken var full av folk när vi var där men vi fick ändå bästa platsen i café-delen. Ett romantiskt bord (se bilden) med utsikt över de snöklädda bergen…det var så man fick nypa sig i armen!

På vägen hem stannade vi till hos Werner Feurstein som har eget ysteri. De ligger på bara 5 minuters gångavstånd från vårt hus så mer närproducerat än så blir det knappast . Vi fick följa med ner i källaren där de hade sina stora ostar på lagring längs höga hyllor. Vi köpte en bergkäse som var lagrad i 6 månader. Riktigt god! Dessutom köpte vi hemkärnat smör av dem vilket jag ser fram emot att lägga i pannan imorgon när jag steker mig min morgonomelett. Tänk vad man kan känna sig lycklig inombords av så enkla nöjen!

Men inte nog med det. Eftersom solen var på sitt allra mest generösa humör ville jag passa på. Vi körde till Egg där vi besökte familjen Metzler som också gör sina egna ostar; ölost, rödvinsost, bergkäse men också en österrikisk variant av camembert som jag föll pladask för! Krämig och lite ”fluffig”, inte sådär stabbig som de kan vara ibland.

Den främsta anledningen till att jag ville besöka dem var dock den produktion som de började med för cirka 20 år sedan och som bygger på det som tidigare sågs som en oanvändbar restprodukt från osttillverkningen; vassle. Men mer om det i nästa inlägg!

Att dricka mycket vatten är alltid viktigt, inte för mycket dock. Kanske minns ni för några år sedan då det var sådan hysteri och alla hälsofreaks gick omkring med vattenflaskor för jämnan och bälgade i sig? Då fanns det ju tjejer som till och med spolade ur sina kroppar på viktiga mineraler för att de drack för mycket…!

Jag hoppas mig inte höra till dem, men dricker faktiskt väldigt mycket vatten. Därför har jag det alltid jobbigt i länder där man bara serverar vatten på flaska. Där är det ju lika dyra droppar som juice, vin eller något liknande. Säger man att man är törstig får man kanske ett litet glas. Ett glas?! Jag sveper lätt en halvliter i samma klunk om jag är riktigt törstig!

Nu när jag ammar är det dessutom ännu viktigare att fylla på med vätska, så om man i vanliga fall ska dricka i alla fall 1,5 liter om dagen och en liter extra minst när man ammar är man ju snart uppe i nästan 3 liter om dagen…tur då att dricksvattnet här i vår lilla alpby är av fantastisk kvalitet; här tappar man friskt glaciärvatten direkt ur kranen!

Naturens krafter har tvingat oss till inomhusliv i ett par dagar nu. Regnet har öst ner nästan non-stop. Igår hade vi närmare storm. Det ven utanför huset och jag var beredd på att fönstren skulle slitas upp i vilken sekund som helst (ungefär som i dramatiska filmer ni vet ). Som tur var lugnade sig ovädret och enligt väderprognosen ska vi få tillbaka det fina vädret från och med imorgon. Hoppas de har rätt.

Under tiden har jag ägnat mig åt Isac förstås, men också åt att läsa på om vad vi ska hitta på under våra kommande veckor här i Vorarlberg i Österrike. Det är ingen brist på upplevelser och även om byarna på ytan ser ut att slumra så råder det en otrolig aktivitet bakom de blomsterprydda fönstren med spetsgardiner .

Om vi håller oss till mat och hälsa så produceras här inte bara ost, smör och andra mejeriprodukter – det finns också flera naturkosmetiska tillverkare i regionen. Självklart ska jag kolla upp dem närmare! Och med hänvisning till mitt tidigare inlägg om bergens energier – imorse läste jag i en broschyr om en energivandring i byn Langenegg inte långt härifrån. Jag ska försöka ta reda på om den är genomförbar med barnvagn…vi har visserligen bärsele med oss men trots att Isac bara väger drygt 6 kilo så blir han rätt tung att bära på längre sträckor .

Idag blir det dock lite praktiska ärenden vi ska beta av; banken, kanske matvaruaffären, några skrivuppdrag…häromdagen sammanställde jag en spaanalys jag fått en beställning på. För jag jobbar så smått även härifrån. Utsikten från min arbetsplats är lika fin men annorlunda; istället för vy över Karlbergskanalen och Karlbergs slott ser jag nu en äng, en liten bäck och höga alptoppar!

Vissa människor anser att det finns områden som påverkar oss mer än andra. Man skulle kunna kalla det energipunkter. Ta till exempel de ställen med uråldriga tempel eller andra platser där någon slags sol- eller gudadyrkan har skett. Många menar att exempelvis Stonehenge är byggd på en sådan plats, men det finns många fler exempel.

I alla fall. När jag för flera år sedan var i en annan del av Österrike, nämligen i Gasteinerdalen som jag besökt ett flertal gånger, gjorde jag en mycket intressant vandring med en man från trakten. Utöver sitt yrke som sjukgymnast var han kunnig inom just detta med energier. Han hade tagit fram en särskild yin- och yang-vandring uppe på 2000 meters höjd och till och med fått den verifierad och godkänd av någon slags organisation i Wien.

Jag fick chansen att gå den här vandringen tillsammans med mannen medan han förklarade för mig hur den fungerade: på ett visst ställe skulle jag släppa gamla, negativa energier medan en annan plats var till för ”uppladdning” av nya, stärkande energier. Innan vi lämnade alptopparnas höjd genomförde vi också en kort meditation.

Oavsett vad man tror om allt detta håller nog de flesta med om att olika platser påverkar oss på olika sätt. Liksom havet med sina böljande vågor som är i ständig rörelse kanske rensar och lättar upp vårt sinne, kan de fasta bergen förmedla en känsla av stabilitet och trygghet.

Just nu känner jag mig tillfreds av att vistas här på cirka 800 meters höjd, omgiven av berg på minst 1000 meter till. Stillheten och det fasta gör att även mitt inre stillar sig och blir lugnt. Och det är där i lugnet, när vattenspegeln på den inre sjön blir blank, som man både kan se och höra sin egen inre röst. Något som är så lätt att tappa i vår annars pulserande och brusande vardag.

Min tro är att varje resa har sitt budskap, att man kan lära sig något om sig själv när det egna jaget reflekteras mot en ny miljö. Det gäller bara att vara uppmärksam och lyssna.

Igår var vi på restaurang. Sambon ville in och så att säga etablera vår ankomst till byn genom att visa sig på de lokala värdshusen där de känner honom - och så längtade vi efter Wienerschnitzel!

Mål ett var det lite enklare Gasthof Taube men det var stängt, de hade vilodag. Lös gjorde det däremot inne på Hotel Schwanen en kort promenad bort. Schwanen, hade jag fått förklarat för mig, är finare och dyrare. Sitt gourmetrykte hade de matchat med nyrenoverad fasad och toppmodern restaurang.

Vid entrén, intill menyn, stod ett fat med kaksmulor. Ja, eller bitar kanske snarare. Det var svårt att avgöra om det var någon slags konstinstallation eller om det var till för att smaka men vips hade en kakbit åkt in i munnen på mig innan jag tänkt tanken klart . Mmmm, ljuva himmelrike! Tänk er en kusin till pepparkakan, inte fullt så söt dock och med en lite annan kryddmix. Spännande och väldigt god.

Under tiden stod sambon bredvid och läste på menyn. Plötsligt sa han: ”Åhh, här står det om heliga Hildegard, det är ju henne jag tyckt att du ska skriva om!”
”Vaddå, vaddå?” undrade jag ivrigt. ”Är det någon helgdag idag eller särskild högtid?” (Helige Hildegard lät ju onekligen som om vi dagen till ära skulle fira ett lokalt helgon med vår Wienerschnitzel!).

Även om Hildegard von Bingen kanske är helgon för vissa matintresserade så är hon officiellt inte kanoniserad. Hildegard föddes i Tyskland på medeltiden och var både abbedissa och författare. En del kallar henne medeltidens stora naturläkare eftersom hon intresserade sig för hur hälsa och natur hängde ihop och inte minst vilken effekt olika örter hade på vårt välbefinnande.

Förutom att det mesta köket på Schwanen tillagar lyder under Hildegards lära så hittade jag också på menyn särskilda drycker tillredda enligt hennes filosofi. Till varje dryck fanns en förklaring också vad den var bra för, eller mot; migrän, magproblem, feber, influensa och så vidare. Jag valde Kornenkirschensaft för att den verkade mest smaklig. Den skulle vara bra för magen, stärka energin och immunförsvaret. Menyn utlovade också ett högt innehåll av vitamin C, järn och Kalium. In kom ett högt glas med vackert rubinrött innehåll som smakade lite sött men mest friskt, och väldigt gott! Åh vad jag älskar när maten får ytterligare mening än att bara mätta! Mat som medicin, det är grejer det!

Efter en trevlig men lite nervös middag (Isac var inte på samma restauranghumör som oss och krävde konstant pyssel och underhållning) bad vi att få betala. In med notan kom ett litet paket med samma kakkross som jag inte hade kunnat motstå i entrén när vi kom. ”Hildegard Nervenkekse” stod det på dem och det passade ju ironiskt nog bra .

Innehållsdeklarationen avslöjar att de innehåller dinkelmjöl, rårörssocker, mandel, smör, ägg, kanel, muskot och nejlika. På den lilla påsen står det också att man ska ta sju kakbitar om dagen så blir livslusten och sinnet rent! En trevlig gest att ta efter för ambitiösa kök hemma tycker jag som hyser omtanke om sina gäster och vill få dem att känna sig ompysslade.

Igår hade vi ett fantastiskt väder. Vaknade till klarblå himmel så efter frukosten begav vi oss ut med barnvagnen på promenad till den intilliggande byn. Från huset går en grusväg som passerar spahotellet som jag skrev om tidigare (och som jag kommer återkomma till så småningom) och flera fina hus i typisk österrikisk stil (ni vet sådana där med blomsterprydda balkonger).

I den lilla bäcken simmar små foreller som uppskattar det iskalla vattnet som runnit ner från bergen. Ibland står de helt stilla trots att det är strömt, sedan simmar de flinkt vidare. Vid ett ställe, under ett stort träd som gav välkomnad skugga (vi hade säkert 27-28 grader igår), används vattnet på ett mycket speciellt sätt, nämligen till kneipp.

Sebastian Kneipp var en tysk präst och professor som levde på 1800-talet och var en föregångare inom holistisk hälsolära. Han tog fram en särskild vattenkur som kom att bli känd som Kneippkuren. Den gick ut på att chockbehandla den varma kroppen kort med kallt vatten.

Som alla vana spabesökare vet är just kneipp en aktivitet som slagit rejält på spamarknaden. I spavärlden innebär det att man går fram genom vadhögt vatten i särskilda långsmala pooler med växelvis varmt och kallt vatten. Ofta är bottnen täckt av runda stenar. Vitsen är att det växelvis varma och kalla vattnet ska öka cirkulationen i kroppen.

Längs den här bäcken har man alltså skapat en kneippvandring direkt i naturen! Bredvid den cementerade fåran med en ledstång på ena sidan, finns en skylt som instruerar till hur man ska gå tillväga. Först ska man ha gått sig varm i minst två timmar, sen ska man kliva fram i vattnet med höga kliv som en stork. Självklart testade jag, och kunde konstatera att vattnet var isande kallt! Effekten tvivlar jag inte en sekund på, inte heller att det är viktigt att man är rejält varm innan.

Intill denna fåra har de också skapat ett kärl där vattnet ständigt byts ut via ett vattenhjul. Här ska man doppa sina armar medan man räknar från 21 till 50. Men man får inte kyla sina armar och ben vid samma tillfälle, så armarna gjorde jag först på tillbakavägen.

Riktigt spännande var det i alla fall att köra denna vanliga spaföreteelse så att säga au natural, eller Auf natürliche Weise som man förmodligen skulle säga här . Jag kommer definitivt att göra det igen!

Äntligen framme, installerad och uppkopplad! Befinner mig i en liten mysig alpby i Vorarlberg, den västraste delen av Österrike, där jag och min lilla familj har tänkt bo i minst en månad framöver.

Vadan nu detta upptåg? Jo, när Isac kom till världen tappade jag helt sugen för storstan. Jag har i och för sig alltid haft en större dragning till öar och lantliga byar än städer, men nu blev buller, avgaser och jäkt ännu mer påtagligt. Så vad gör man då? Tja, om man som jag har fritt jobb, nyinköpt miljöbil med bra packutrymme och en kvartsösterrikisk friherre till partner vars familj äger ett sommarhus i en idyllisk alpby, då bantar man ner sitt liv så det får plats i ett par resväskor och sätter sig i bilen och börjar rulla!

Efter ett par trevliga stopp på vägen är vi nu här. Sommaren är i full blom och solen skiner. I byn bor det drygt tusen människor, ängarna som omger huset är så gröna att det sticker i ögonen och bergen syns åt alla håll. Det mesta som stör är en fluga som surrar, då och då en bil som kör förbi. Annars är det lugnt. Precis som jag vill ha det just nu.

Här ska jag leva ”det lilla livet” och bara ha det skönt. I matvarubutikerna finns hyllvis med ”bio-produkter” vilket inte bara innebär att de är ekologiska utan biodynamiska (enligt min sambo gror de sina grödor efter månkalendern). Att hitta lokalproducerad mat är inte särskilt svårt. Vi bor mitt i ”Käsestrasse”, det vill säga ostvägen, så ysterier som gör himmelskt goda ostar finns det gott om. Kvaliteten på mjölken (och köttet också för den delen) kan ni ju tänka er själva när korna betar detta klorofyllstinna gräs ute hela dagarna med bästa utsikt! Min kära lär mig; håll utkik efter sådant det står ”Ländle” på vilket är smeknamnet på regionen.

Igår var vi i den intilliggande staden Dornbirn. Besöket var nödvändigt eftersom vi behövde få tag i någon som sålde bredbandspaket, men kompenserades av att de hade marknad. Tänk er Bondens marknad i Stockholm fast på Österrikiskt vis. Fina ostar, korvar, kött, sylt, kakor - och så brännvin! Här görs ett fruktbrännvin som heter Obstler. Doften av päron avslöjar vilken frukt som är inblandad och även om jag inte är någon förespråkare av alkohol eller sprit så måste jag tillstå att detta är värt att pröva.

För övrigt blir även de enklaste sysslor njutbara när man eliminerat stress och stadspuls. Både att byta blöjor och att hänga tvätt blir tusen gånger annorlunda när man slipper mörka källare och instängda badrum och istället blickar ut över ängarna och bergen!

Det finns mycket mer att berätta, vilket jag också kommer att göra då och då, härifrån Österrike. Jag har ju till exempel inte nämnt alla spahotell i regionen varav ett ligger på gångavstånd från huset där vi bor…!

Efter vår mellanlandning i Halland har vi nu nått Skåne. Kort dagsetapp kan tyckas men jag hade flera besök jag ville göra i Malmö.

Dels har vi varit på Victoria Park Spa som jag skrivit tidigare om här på bloggen. Jag var ju ditbjuden i samband med att de öppnade i våras, men då var det inte riktigt klart. Detta spa som tydligen lär vara Malmös första ”riktiga” spa, ligger i kalkbrottet ute vid Limhamn. Victoria Park är ett helt nytt bostadskomplex där bostadsrättsinnehavarna har rätt att nyttja spat (behandlingarna får de dock betala extra för förstås).

Tanken är att Victoria Park ska öppna i Stockholm och Göteborg också men när vet jag inte. Vad jag hört är planerna lite lagda på is. Värt att hålla utkik efter i alla fall för den spafrälste med förkärlek för boende à la condostuk!

Efter att förra gången bara ha gått runt och tittat på faciliteterna kunde jag nu äntligen pröva dem; simma i inomhuspoolen, vila i ångbastun, ta en svalkande dusch för att sedan värma upp mig igen i den infraröda bastun. Just den infraröda bastun hade en upplyst jättekristall i mitten av rummet där lamporna bytte färg; tanken är att både färgerna och kristallen ska ha helande verkan – och för den som inte tror på det så är det i alla fall något fint att titta på!

Mitt i allt regn idag sprack det upp och jag fick mig även en fin simtur i utomhuspoolen, den som inte var klar sist jag var på Victoria Park. Den stora poolen var uppvärmd till 28 grader och var kantad med solstolar runt om. De enda jag såg som solade höll dock till inomhus lustigt nog! Eftersom jag misstänkte att det rörde sig om något särskilt så gick jag fram och frågade; de solade just i Miamis sol. Man kunde också välja mellan Bali eller Mauritius .

Det är ett fint spa men jag hade ont om tid och hann inte riktigt njuta i lugn och ro, så frågan är om jag inte ska försöka besöka dem en gång till på hemvägen om ett par veckor…vi får se.
Isfontänen var inte igång och så hann jag ju inte testa den där solfunktionen, eller svettas i den hetare torrbastun i anslutning till omklädningsrummet.

Nästa stopp var inne i Malmö citykärna. Efter att ha checkat in i en av sviterna på First Hotel Garden gick jag tvärs över gatan till gymmet Forum. Alla hotellgäster har nämligen fri tillgång till alla deras pass, vilket är ganska många.

Forum är ett stort, välansett och känt gym här i Malmö med cirka 4500 medlemmar. Första gången vi kom i kontakt med dem var då jag åkte på Solresors allra första träningsresa (det som de i alla fall då kallade Delight). Pilatesresan gick till Teneriffa och ledarna som höll i det var just ägarna till gymmet Forum. Det är fortfarande Susanne och Robert Henning som står bakom program och upplägg på Solresors träningsresor, även om de inte alltid själva är med på resorna.



Forum visade sig vara ett riktigt stort gym (ca 3000 kvm) med både shop, en servering, spinningssal, rum för fria vikter, yogasal, träningssal för olika ”body-pass” (lesmills), löpmaskiner med mera. Eller hälsogalleria som de föredrar att kalla sig! Till deras nyheter hör att de snart drar igång med flugan Zumba! De som tränar här har också tillgång till naprapat och sjukgymnast, och i anslutning finns även en salong där man kan få kropps- och ansiktsbehandlingar.

Nu bär det av igen för vidare resa genom Danmark och Tyskland! Europa – here we come!