Dela detta

Efter en dusch smög jag mig så in i det allra heligaste på Sturebadet Marina Tower: hamamet. För att komma in var jag tvungen att använda mitt nyckelkort (samma som till omklädningsskåpet) för hit får inte alla tillträde. Hotellgäster och träningsmedlemmar som har fri tillgång till pool och gym måste exempelvis betala ett tillägg om de även vill nyttja hamamet. Det är bra tycker jag, dels för att behålla upplevelsen unik och för att det inte ska bli för mycket ”spring”.

Om allt i övriga delar – tak, soffor och snackshörna – går i starka röda färger träder man här in i en svartvit värld. Marmor möter svart mosaik och blänkande inslag av vitguld. Mjukt ljus från ett fåtal spotar silas genom den varma luften och ångan i ångbastudelen så att det nästan ser ut som rök. Men i takt med att man träder djupare in i hamamets ångande och lite dimmiga delar, desto klarare blir sinnet.

En tanke som dök upp när jag var där var en jämförelse mellan bastubadande och meditation. Ni vet, när man stillar sig flödar tankarna först ohämmat och det tar ett tag innan ron infinner sig. Så kan jag ibland känna det i en bastu: efter ett tag när kroppen tar in värmen upptäcker man nya spänningar att släppa på. Musklerna mjuknar, sinnet stillas. Och i den stillheten dyker sedan plötsligt nya, klarare tankar upp som ur en ren, kreativ källa. Det är fantastiskt när det sker!

Först når man ett litet förrum där man också kan gå in i två separata tvagningsrum för den som vill skrubba sig i avskildhet. Nästa glasdörr leder in till varmrummet, Sicaklik med den stora navelstenen av marmor i mitten och de uppvärmda bänkarna runt om. Här slår den mest underbara jasmindoft emot en och har man inte redan gjort det så kapitulerar man nu totalt, i alla fall gjorde jag det :-). Ljuset är också precis rätt avvägt, ljudet av den droppande kranen i det stora vita marmorhandfatet har en suggestiv effekt och den svarta mosaiken med den stora stjärnkupolen ovanför gav mig en närmast sakral känsla.

När man går in i hamamet sveper man den tunna, turkiska bomullssarongen om sig som kallas peshtemal. Andra typiska hamamattribut är vattenskålen, Tas Pan, som hos fina familjer i Turkiet förr kunde bestå av silver. En särskild skrubbvante används också, en fast tvål att arbeta upp lödder med och – i de fall man har lyckan att få sin hamambehandling utförd av ett proffs – en särskild tygduk som blåses upp som en ballong och som tvållöddret – ofta ros- eller lavendeldoftande – kramas ut ur.

Vad man börjar med är dock att sitta och värma upp kroppen och huden i ångbastun, halvet, i minst en kvart. Jag älskar ångbastu, jag fullkomligt ryser av välbehag! (Nästa gång måste jag avsätta dubbelt så lång tid därinne och verkligen meditera…) Och det var alltså sedan som terapeuten kom in, det som jag började föregående inlägg med :-).

Det som därefter följde kan beskrivas som en orgie i vatten, skrubbande, rosendoft (närmast beroendeframkallande från den äkta turkiska hamamtvålen som används) och orientaliska rytmer. För den som aldrig testat en hamambehandling kan jag berätta att först skrubbas varje vrå av kroppen så ren som man aldrig varit, därefter får man ett tjockt lager tvålskum över kroppen och en skön tvålmassage. I Sturebadet Marina Towers lyxvariant tvättas även håret…ja, när fick man håret tvättat senast förutom hos frissan?! Otroligt skönt, lyxigt och annorlunda!

Hela hamamupplevelsen ÄR annorlunda. Detta är inget för vare sig blyga eller tunnhudade skulle jag vilja påstå, och då pekar jag inte bara på gårdagens upplevelse som var häftig, härlig och helande…utan i allmänhet.

När det gäller vanlig massage brukar jag tjata om vikten av handduksteknik, men det finns ju inte här. Det går inte att jobba på det sättet eftersom vatten ständigt hälls över din kropp i vad som känns som hundra omgångar. Nej, man ligger på en hård bänk, visserligen uppvärmd, och under lampa, visserligen liten spot i taket men ändå. Blottad, naken (så när som på de badkläder du har på dig – bikiniöverdel är valfri), blöt…

Tystheten kontra musiken, skramlet med metallskålarna (vackra silverblänkande med ornament) som används för att hälla vatten, dofterna, skummet, den hårda bänken, värmen, skrubbandet och de varsamma massagetagen…allt blir till slut ett sammelsurium av känslor som upplöses liksom de smutsiga döda hudceller som rullar och rinner av en tillsammans med tvålvattnet…det är en märklig känsla. Och man går därifrån renare än någonsin. Kanske inte bara på utsidan.

Jag kommer åka tillbaka helt klart. Jag ska först ge både dem och mig ett par månader och sedan testa igen. Då ska jag utvärdera på riktigt. Just nu kan jag bara säga: våga! Ett besök rekommenderas!